Genom alla dessa dagar i mitt liv har jag byggt en mur runtomkring mig. Grövre och högre för varje ögonblick som passerar. Genom denna mur är jag inbunden. Där hör jag hemma. Ingen individ ska någonsin få inkräkta sig inom den. Den enklaste utvägen för att undgå att bli skadad och förkrossad inombords på grund utav andras misstag och brister. Även för att kassera ut alla mina brister genom murväggen för att själv inbilla mig att jag klarar av allt jag tar mig för. Att brista anses som en svaghet. Anledningen till detta uppförande är på liknande sätt på grund av att se vem som har viljan att bryta sig igenom väggen och komma mig nära inpå. Min person. Och mitt inre. Från denna punkt i mitt liv har jag gjort valet att sparka sönder det som håller mig inne från verkligheten och ta ett stort steg framåt i mitt liv som mig själv. Lämna det krossade bakom mig och se rakt igenom det som om det vore ingenting. Från och med idag går jag den långa vägen jag behöver gå för att min själ ska bli fullständig. Jag börjar vandra. Och tar ett försktigt men bestämt steg i rätt riktning. Tar den vägriktningen som är främst för min person. För från och med nu för första gången i mitt liv, ska jag prioritera mig själv och mina begär. Släppa den tunga ryggsäcken jag burit på. Reda ut mina bekymmer innan jag tar på mig skulden att reda ut andras.
Jag ska nå toppen. Vem följer med mig?